Filosofier om nedsittning

2017-04-03 @ 21:18:50 ? Permalink ? Hästigt
Hela min tid som uppsutten hästmänniska har jag haft stora problem att sitta ned i trav. Det har bara inte gått, oavsett häst. Jag har studsat runt som en idiot, trillat av i brist på balans, suttit som en potatis och krampaktigt dragit i manen, ja typ alla fulheter en kan hitta på för att inte ramla ned och slå sig...
Det har varit ungefär lika delar obekvämt för mig och hästen som det har varit skämmigt. "Alla andra" kan ju.
 
Jag har tragglat hemma utan stigbyglar på volt, ridit lektion på mängder av olika hästar, jag har youtubat, frågat och tittat på ryttare på olika nivåer men ändå inte fått till det. Frustrationen har varit total. "Är det bara jag som inte kan!?" Självklart inte, men så kändes det.
 
Tills plötsligt nu på senaste lektionen. Förkyld som ett as, helt slut efter en jobbig dag med ångest och dessutom sen till stallet dagen till ära pga utbildning med jobbet. Grymt dåliga förutsättningar för att ens dyka upp en torsdag kände jag. Men jag dök upp, visste att jag blivit tilldelad en av mina favorithästar, en stor snäll fuxdam. Rendy-Red.
 
Och vad vi dansade! Jag har aldrig varit med om maken, jag har aldrig ridit så bra i hela mitt liv. Satt som klistrad med rumpan i sadeln och hon gick så fint och stabilt och med varje liten muskel igång på ett sätt jag aldrig känt förut. Jag kunde inte låta bli att skratta rakt ut! Tempoväxlingarna i traven satt som en smäck, iaf i ena varvet, och det kändes som att jag red på Grand Prix nivå, fast med skitiga brallor och en lite för trång tröja med lite hästsnor på så klart.
 
Det här var snart två veckor sedan och jag har inte fått chansen att göra om det. Eller ja, försöka göra om det. Förra veckans lektion blev insälld och den här veckan är det teori. Men på lördag. Då ni! Då har jag en igenridning tillsammans med min grupp och förhoppningsvis får jag Rendy igen och får försöka få till den där mirakulösa nedsittningen igen!
 
Jag längtar!
 
Watergates Pride & Rocco

RSS 2.0