Tankar

2017-10-25 @ 22:18:10 ? Permalink ? Annat
Hade nästan glömt bort att det här existerade, mitt lilla krypin i världsrymden. Livet rullar på med allt vad det innebär. Tiden går och årstiderna lika så 
 
Ikväll har jag fått lägenheten för mig själv. Sett serier och vilat huvudet inför de kommande två dagarna och efter de två senaste. Ibland, när jag tar en stund till att bara dagdrömma, är det som att alla tankar bara tar fart av sig självt. Speciellt när det har varit lite mycket en period och ibland gillar jag inte var jag tar vägen.
 
Ikväll fann jag mig själv i en känsla som jag upplever som ganska ful, avund. Ett ganska stort avund som helt och fullt äcklar mig, det är inte där jag vill vara. Grunden i det hela är ju bara en längtan och välvilja men ändå så pyr det längst där inne. Den där vassa och otrevliga, men ändå lågmälda känslan av avund.
 
Hur ska jag göra för att kunna bli kvitt den, när den är så lätt att snurra in i? Pedagogen i mig ser det fina i att jag enbart reflekterar över det; min känsla, hur jag kom dit och varför jag känner som jag gör. Men jag känner inte att det ger mig ett sätt att sluta avundas andra för det där jag inte har. 
 
Är avund någonsin befogat och vad i hela friden då för? Eller ja, befogat kan det väl vara, men nödvändigt vete tusan.... När det jag allra helst vill ha landar hos andra borde jag väl ändå kunna reagera med ren glädje för dem som fått det, utan att känna avundets klor i ryggen. Det är väl inte mer än rätt? 
 
Nej jag vet nog inte riktigt var jag är på väg med det här, men det är ändå skönt att få skriva det. Använda mitt lilla krypin som ventil när det inte finns någon i verkligheten att ventilera det med. Fula känslor är svårt att prata med någon om tycker jag... Sen att det jag skriver här är tillgängligt för hela världen att beskåda bekommer mig inte. Det kanske finns fler själar där ute som brottas som jag. 
 
Godnatt.
 

RSS 2.0